Frankrike (franska: [fʁɑ̃s] ( lyssna)), enligt svenskt diplomatiskt protokoll formellt Republiken Frankrike[7][8], fast det officiella franska namnet République française (franska: [ʁepyblik fʁɑ̃sɛːz] ( lyssna)) på svenska ordagrant blir Franska republiken, är en republik i Västeuropa.
Frankrike har kust mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhet. I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien. Frankrike består även fem departement utanför Europa (Frankrikes utomeuropeiska departement): Franska Guyana med gräns mot Brasilien och Surinam, ögruppen Guadeloupe och ön Martinique i Västindien samt öarna Réunion och Mayotte öster om Madagaskar. Dessa departement utgör integrerade delar Republiken Frankrike. Därutöver tillkommer de utomeuropeiska förvaltningsområdena (franska: collectivité d'outre-mer) Franska Polynesien, Saint-Barthélemy, Saint-Martin, Saint-Pierre och Miquelon och Wallis- och Futunaöarna, vilka har mer självstyre. Franska sydterritorierna och Clippertonön utgör utomeuropeiska territorier (franska: territoire d'outre-mer) och båda saknar permanent befolkning. Nya Kaledonien har sui generis-status i Frankrike och är varken ett utomeuropeiskt förvaltningsområde eller departement. Samtliga utomeuropeiska territorier och regioner är associerade med Europeiska unionen. Frankrikes europeiska fastlandsdel brukar sägas ha sex kanter, tre kuster och tre landgränser, och benämns därför ofta "l'hexagone", hexagonen.
Den franska revolutionen g deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, som än idag uttrycker republikens främsta ideal.
Frankrike var en initiativtagarna till bildandet Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951, som senare utvecklades till Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen. Frankrike är medlem militäralliansen Nato sedan den bildades 1949. Landet är en de fem permanenta medlemmarna vid säkerhetsrådet i Förenta nationerna, och är en världens kärnvapenmakter.
Historia[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Frankrikes historiaDagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de keltiska gallerna bebodde och som under 100-talet f.Kr. kom att bli den romerska provinsen Gallien. Gallerna antog snabbt romarnas språk och kultur. Kristendomen introducerades under perioden 200-300 e.Kr., men Gallien kom därefter att invaderas germanska stammar, i huvudsak frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans France kommer i första hand Île-de-France, de capetingiska kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades Francia och Pays de France).
Karl den stores söner styrde landet fram till 987, då Hugo Capet, frankisk hertig och greve Paris, lät kröna sig till kung Frankrike. Den senares ättlingar styrde i sin tur Frankrike till 1792, då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelser som inleddes 1789.
1799 tog Napoleon I kontroll över republiken först som förste konsul och sedan som kejsare. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade ytterligare kungadömen med släktingar till Napoleon på tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Frankrike, bara för att återigen störtas i och med den andra republiken, som i sin tur löstes Louis-Napoléon Bonaparte, brorson till Napoleon I, som efter att först ha valts till president utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III.
Visserligen hörde Frankrike till segrarmakterna både i första och andra världskriget, men landet led svårt under båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Samarbetet med den tyska ockupationsmakten under Vichy-tiden blev ett öppet sår och landet omkonstituerades 1946 som den fjärde republiken. Under krisåret 1958 genomförde general Charles de Gaulle i sin tur en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiella demokrati.
Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrike och Tyskland varit central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa, och Frankrike har idag en central roll inom Europeiska unionen, inklusive den Ekonomiska och monetära unionen.
Sedan 2010-talet har Frankrike varit hårt drabbat terrorattentat. Frankrike var även det land som hade flest så kallade IS-resenärer under åren 2011-2016.[9]
Se även: Lista över Frankrikes regenter och Lista över Frankrikes presidenter Geografi[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Frankrikes geografi Loire vid Montsoreau, Loiredalen.Frankrike sträcker sig från Medelhet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderlandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna.
Förutom moderlandet i Västeuropa (la métropole) består Frankrike territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla het och Antarktis (anspråken på landområdet i Antarktis erkänns inte de flesta länder i världen).
Topografi[redigera | redigera wikitext]Frankrike rymmer landskap många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Europas högsta bergstopp (utanför Kaukasus), Mont Blanc, 4 810 meter. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna. Chaine de Puys i Centralmassivet, ett bergsmassiv med ett 80-tal inaktiva vulkaner, utsågs i juli 2018 till Världsarv.[10]
Hydrografi[redigera | redigera wikitext]Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem var tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och deras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum.
De större franska floderna är:
Loire - rinner ut i Biscayabukten och vars hela rinningsområde finns i Frankrike. Rhône - föds i Schweiz och inträder i Frankrike via Genèvesjön för att sedan möta Saône vid Lyon och därefter, som enda större franska flod rinna ut i Medelhet vid Marseille. Seine - mynnar ut i Engelska kanalen som enda större flod. Viktiga bifloder är Oise, Marne, Yonne och Aube. Garonne - föds i Spanien och passerar den franska gränsen efter bara ett par kilometer och passerar städer som Toulouse och Bordeaux. Meuse - föds i Frankrike och rinner ut i Belgien och Nederländerna. Rhen - utgör Frankrikes gräns mot Tyskland. Klimat[redigera | redigera wikitext]Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhet återfinns också de legendariska vindarna Mistral och Siroccon. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden.
Växt- och djurliv[redigera | redigera wikitext]Frankrikes landskap varierar från Atlantkustens låglänta områden i väster till de snöklädda Pyrenéerna i söder och Alperna i öster. Centralmassivet bryter den uppodlade landsbygden, medan Korsika erbjuder en unik naturmiljö.
I östra Frankrike dominerar Mont Blanc och stora glaciärer, och Vanoise nationalpark hyser alpstenbock, gems och rovfåglar. Längre söderut möts Medelhets och Alpernas ekosystem i Le Mercantour nationalpark, där vargpopulationen ökat sedan 1990-talet. Floden Rhône skapar Camargue, ett Europas mest kända deltan, där flamingor, hägrar och halvvilda hästar lever i våtmarkerna. Centralmassivet, präglat slocknade vulkaner, är hem för stäpplik fauna och Loireflodens källa. Loire är en Europas mest värdefulla floder, fri från kraftverksdammar, vilket gynnar lax och hsöring. Girondeestuariet längre västerut hyser den sista europeiska populationen stör. Pyrenéerna utgör en viktig naturzon med nationalparker och arter som lammgam, murmeldjur och de sista brunbjörnarna i Frankrike. Längre norrut bjuder Bretagnes klippiga kust på viktiga marina ekosystem, med häckande sjöfåglar och stora tidvattenzoner vid Mont-Saint-Michel.
Korsika skiljer sig från fastlandet med sina klippiga kuster och skogar, där unika djurarter som korsikansk nötväcka och mufflonfår lever. I det angränsande Liguriska het finns Pelagos, ett marint reservat med delfiner, valar och hajar, tack vare det näringsrika ekosystemet som gynnar hslevande arter.[11]
Naturskydd[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Nationalparker i FrankrikeFrankrikes nationalparker består nio skyddade områden, inklusive både fastlandet och utomeuropeiska departement. De täcker över 12 000 km² och skyddar cirka 2 procent landets yta. Dessa parker, som besöks över 7 miljoner människor årligen, inkluderar kända områden som Vanoise, Port-Cros och Guadeloupe.
Styre och politik[redigera | redigera wikitext] Författning och styre[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Frankrikes statsskickFrankrikes nuvarande författning kallas femte republiken och antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Den stärkte den verkställande maktens position gentemot den lagstiftande församlingen och fastställer att presidenten (Président de la République) ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ändrades år 2001 från 7 år). Presidentvalet sker i två omgångar. Om ingen kandidat i första omgången fått mer än 50 procent rösterna, möts de två huvudkandidaterna i en andra valomgång.
Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Bland de viktigaste befogenheterna är rätten att utlysa beslutande folkomröstning och nyval till nationalförsamlingen. Presidenten utser premiärministern och övriga ministrar, är militärens högste befälhare och är den som undertecknar internationella tal och beslutar om insättande kärnvapen. Presidentens ökade befogenheter har gjort att presidentvalet fått mer betydelse än parlamentsvalet, och valdeltagandet till presidentvalet är följaktligen högre.
Frankrikes parlament består två kamrar, nationalförsamlingen (Assemblée nationale) med 577 ledamöter samt senaten (Sénat) med 348 ledamöter. Nationalförsamlingen tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Den har möjlighet att upplösa regeringen genom misstroendeförklaring. Hälften de 348 senatorerna (les sénateurs) tillsätts vart tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har starkt inflytande över nationalförsamlingens dagordning.
Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext] Huvudartikel: Frankrikes administrativa indelning Från januari 2016 är det endast 13 regioner i Egentliga Frankrike[12]Frankrike är (år 2015) uppdelat i:[13]
27 regioner (régions), 22 inhemska och fem utomeuropeiska. Se Frankrikes regioner. 101 departement (départements). Se Frankrikes departement. 335 arrondissement (arrondissements). Se Frankrikes arrondissement. 2 054 kantoner (cantons), inklusive 59 utomeuropeiska. Se Frankrikes kantoner. 36 658 kommuner (communes). Se Frankrikes kommuner. 9 villes nouvelles vilket är en indelning som löper parallellt med ovanstående indelningar. Se Ville nouvelle.Departementen är numrerade och dessa nummer återkommer i de två första siffrorna i postnumret. Departementsnumret angs tidigare även på vägfordons registreringsskyltar, så som de två sista siffrorna. Detta system, som byggde på att fordonsregistret sköttes det departement vari fordonet var hemmahörande, är dock nu (2021) på väg att fasas ut och ersättas ett centralt register varför man på nya registreringsskyltar inte kan utläsa hemdepartementet.
Regioner, departement, arrondissement och kantoner är statliga förvaltningsområden. Regionerna leds en regional prefekt (préfet de région), vilken också är prefekt för ett regionens departement. Departementen leds en prefekt (préfet), utnämnd regeringen (motsvarar landshövding); arrondissementen leds en underprefekt (sous-préfet). Kantonerna fungerar huvudsakligen som valkretsar vid valen regionfullmäktige och departementsfullmäktige. I Paris finns det två prefekter, dels en "vanlig" administrativ prefekt, som tillika är regional prefekt, dels en polisprefekt (préfet de police), som är högste polischef, tillika civilbefälhare i Paris civilområde (zone de défense de Paris). Polisprefekten utövar sitt ämbete även i departementen Hauts-de-Seine, Seine-Saint-Denis och Val-de-Marne.
Regioner och departement utgör även kommuner med egen beskattningsrätt och direktvalda fullmäktige, conseil régional respektive conseil général, som högsta beslutande organ. Den regionala kommunen och regionfullmäktige leds en président du conseil régional; den departementala kommunen (motsvarande landstinget) och departementsfullmäktige leds en président du conseil général.
Kommunernas högsta beslutande organ är ett fullmäktige (conseil municipal) och en detta utsedd borgmästare (maire), som både är fullmäktiges ordförande och chef för den kommunala förvaltningen. Särskilda förhållanden råder i Paris, Lyon och Marseille, vilkas kommuner är indelade i arrondissements med egna, direktvalda församlingar.
De fyra utomeuropeiska departementen är forna franska kolonier som sedan 1946 åtnjuter samma status som departementen i det europeiska Frankrike (metropolen). De är integrerade delar republiken Frankrike (och därmed också EU). De utomeuropeiska förvaltningsområdena är hängiga territorier som även står utanför EU. De styrs ungefär som departementen och invånarna är franska medborgare. Flertalet dem använder euro, utom Franska Polynesien, Nya Kaledonien och Wallis- och Futunaöarna som har en egen valuta, CFP-franc. Frankrike kontrollerar också ett antal obebodda öar i Indiska oceanen de så kallade Îles Éparses, som tillsammans med Adélieland, Frankrikes anspråk på Antarktis, utgör Franska sydterritorierna.
Dessutom var Frankrike före revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare Frankrikes provinser.
Politik[redigera | redigera wikitext]Det franska politiska livet hade under de senaste decennierna till 2017 års parlamentsval utmärkts en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring Socialistiska partiet och högern kring RPR och dess efterföljare UMP. Extremhögerpartiet FN (Front National) förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början 1980-talet hamnat på omkring 15 procent rösterna i valen. Partiet hade även arrangerat stora strejker i Paris under senare år.
Socialisten François Hollande tog i maj 2012 över som Frankrikes president efter konservativa Nicolas Sarkozy, som kom till makten 2007.[14]
François Hollande blev 2017 den första president under den femte republiken som inte ställde upp för återval.[15] Presidentvalet 2017 ägde rum den 23 april. Den 7 maj vann den 39-årige obundna mittenpolitikern Emmanuel Macron valets andra omgång mot högerpopulisten Marine le Pen, med 66,10 procent rösterna.[16]
I juni 2017 fick Macrons nya parti egen majoritet i Frankrikes parlament medan socialistpartiet närmast försvann. Macrons nya parti La République En Marche, LREM, fick 308 de 577 platserna i parlamentet. Socialistiska partiet (PS) led ett historiskt nederlag, med bara 29 platser mot 280 under förra mandatperioden. Det största konservativa partiet var Republikanerna (tidigare Union pour un mouvement populaire, UMP) med 104 platser.[17] År 2018 bytte Front National (Nationella fronten) sitt namn. Nu heter partiet Rassemblement National RN (Nationell samling).[18]
Emmanuel Macron tog en klar seger i presidentvalet 2022. Macron var den första franska presidenten på 20 år att bli återvald. [19]
Internationella relationer[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Frankrikes diplomatiska beskickningarFrankrikes första diplomatiska beskickning grundades 1522 när en delegation sändes till Schweiz. Idag har Frankrike världens näst största nätverk beskickningar, överträffat bara USA. Trots att Frankrikes kolonialvälde upplöstes efter andra världskriget är Frankrike fortfarande en betydande internationell aktör. Landet är en de fem permanenta medlemmarna FN:s säkerhetsråd, medlem G7 såväl som en grundarna Nato, OECD och Europeiska unionen.
Internationella organisationer[redigera | redigera wikitext]Frankrike är medlem i bland annat:
OECD Europeiska unionen Nato Schengensamarbetet Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa Europarådet Latinska unionen G7 Försvar[redigera | redigera wikitext] Se även: Polisen i FrankrikeFrankrikes försvar utgörs :
Frankrikes försvarsmakt (Forces armées françaises), leds chefen för försvarsstaben (le Chef d'état-major des armées), som är regeringens militäre rådgivare och högste ansvarig för försvarsmaktens operationer och beredskap. Försvarets materielverk (Direction Générale de l'Armement) Försvarets förvaltningsverk (Secrétariat Général pour l'Administration)Försvarsmakten delas i sin tur in i de fyra försvarsgrenarna armén (Armée de Terre), marinen (Marine Nationale), flygvapnet (Armée de l’Air) och gendarmeriet (Gendarmerie Nationale). Vid sidan försvarsgrenarna intar försvarsmaktens sjukvårdstjänst (Service de Santé des Armées) och försvarsmaktens drivmedelstjänst (Service des Essences des Armées) en självständig och försvarsgrensövergripande ställning.
Högste befälhare för det franska försvaret är republikens president.[20] Under honom har regeringen och försvarsministern det politiska ansvaret för försvaret. Försvarsmakten är sedan 2001 en yrkesarmé. Den består 347 903 soldater i aktiv tjänst och 81 229 civilanställda (2003). Därtill kommer reservanställda soldater.
Frankrike är en kärnvapenmakt och förfogar över luftburna och ubåtsburna robotar med sammanlagt cirka 350 kärnstridsspetsar. Frankrike var den fjärde staten som fick kärnvapen. En del landets forskare hade deltagit i Manhattanprojektet vilket g Frankrike en start att utveckla sin egen kärnvapenarsenal. I början försökte Frankrike utveckla kärnvapen tillsammans med Italien och Västtyskland men Charles de Gaulle ville att franska arsenalen skulle vara självförsörjande. Ett första kärnvapenprov ägde rum i Algeriet år 1960. Efter Algeriets självständighet började Frankrike prova sina kärnvapen i Franska Polynesien.[21]. Mellan 1966 och 1996 testade landet 193 kärnbomber på atollerna Moruroa och Fangataufa. Kärnvapenproven har lett till meningsskiljaktigheter mellan franska staten och Franska Polynesiens invånare som har krävt gottgörelse från staten.[22][23]
Franska främlingslegionen grundades kungen Ludvig Filip år 1831 för att bli med schweiziska och tyska legosoldater som stannade i Paris genom att skicka dem till Algeriet för att stödja franska armén där. I dagens läge är legionen en elitenhet Frankrikes försvarsmakt fast det finns fortfarande några gamla traditioner: soldaterna i legionen svär eden till legionen själv, inte till den franska republiken.[24].
Armén[redigera | redigera wikitext] Marintrupper paraderar med FAMAS i hand Stridande förband: 70 bataljoner, även 2 bataljoner i den fransk-tyska brigaden Underhållsförband: 18 bataljonerArméns militära personal utgörs 131 039 soldater.
Marinen[redigera | redigera wikitext] Ytstridsförband: 72 fartyg, 12 200 sjömän Ubåtsförband: 10 ubåtar, 3 800 sjömän Marinflyg: 152 flygplan, 6 800 sjömän Marininfanteri: 1 700 soldaterMarinens militära personal utgörs 44 595 soldater och sjömän.
Flygvapnet[redigera | redigera wikitext] Flyguppvisning i Paris på nationaldagen Strategiska flygstridskrafter (kärnvapenbärare): 90 flygplan, 2 300 soldater Flygstridskrafter: 310 flygplan, 5 900 soldater Transportflyg: 100 flygplan Flygbasjägare: 5 300 soldaterFlygvapnets militära personal utgörs 63 664 soldater.
Gendarmeriet[redigera | redigera wikitext]Gendarmeriet är en militär polisstyrka, verksam framför allt på landsbygden och i mindre städer; i större städer finns la Police Nationale. Gendarmeriets uppgifter är desamma som för italienska Carabinieri och spanska Guardia Civil. Det territoriella gendarmeriet bestod 2008 1 124 lokala gendarmeristationer, 370 utryckningsplutoner, 271 hundpatruller, 92 länskriminalenheter, 383 kriminalenheter, 14 helikopterenheter, sju flodpolispatruller, 26 sjöpolispatruller, 93 trafikpolisskvadroner, 136 trafikpolisplutoner och 37 specialenheter för ungdomsbrottslighet.
Det mobila gendarmeriet bestod 2008 123 skvadroner. I Parisområdet finns ett högre mobilt gendarmeriförband, med fyratusen polissoldater i sex bataljoner, däribland gendarmeriets pansarbataljon och gendarmeriets specialförband. Det franska gendarmeriet hade 2006 cirka 105 000 anställda. Av dessa var 103 000 militärer och 2 000 civilanställda.[källa behövs]
Sjukvårdstjänsten[redigera | redigera wikitext] Sjukvårdstjänstens stridsfordonSjukvårdstjänsten, service de santé, är en särskild försvarsgren inom de väpnade styrkorna. Den omfattar bland annat:
9 undervisningssjukhus 1 sjukvårdscentrum 2 skolor 4 forskningscentralerSjukvårdstjänstens personal utgörs 12 431 personer, var 7 559 militärer.[källa behövs]
Drivmedelstjänsten[redigera | redigera wikitext]Drivmedelstjänstens personal utgörs 2 444 personer, var 1 255 militärer.[källa behövs]
Ekonomi och infrastruktur[redigera | redigera wikitext] Frankrike är en världens största vinproducenter. Flygplanet Airbus A380 ställs ut i Paris 2005.Efter andra världskriget närmade sig Frankrike stegvis Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta som duon som leder den europeiska integrationen inom Europeiska unionen. Inom det europeiska samarbetet har Frankrike varit drivande alltsedan tillkomsten Kol- och stålunionen 1952.
Frankrike gick med i EMU 1999,[25] Frankrike sjösatte euron tillsammans med tio andra medlemmar 1 januari 1999 och i början 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den franska francen. men landets välfärdssystem har varit kostsamt för staten, vilket har gjort att landet har fått kämpa för att hålla sig inom ramarna för EMU:s regler. Staten har behövt ta lån för att täcka budgetunderskotten vilket i sin tur har lett till att utlandsskulden ibland har kommit upp till två tredjedelar landets BNP. Detta har skapat problem i tillväxten i ekonomin och regeringens handlingsutrymme.[26]
BNP-tillväxten år 2000 låg på ca 4 procent, men eftersom Frankrike kom in med mer tillväxt än många andra euroländer, försämrades ekonomin drastiskt. 2001 låg BNP-tillväxten på 2 procent, och 2002 var den nere i 1,3 procent.[27] Till slut hamnade Frankrike på ett budgetunderskott över 3 %. Landet hade alltså överstigit gränsen för vad de och andra EMU-länder tidigare satt regler kring gällande budgetunderskott, vilket gjorde att EU-kommissionen hotade landet med böter.[28]
Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Frankrike var då en världens sju mest industrialiserade länder som producerade minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså mycket hög.[källa behövs]
Under 2005 föll index i det franska näringslivet från 104,8 till 102,2,[29] och den franska exporten sjönk inom alla sektorer utom livsmedelssidan.[30] Landet återhämtade sig dock vid samma period, men trots detta var landets BNP näst lägst i eurozonen år 2005.[31][32] År 2007 försämrades ekonomin i Frankrike igen och under 2008 drabbades landet återigen en lågkonjunktur på grund finanskrisen i övriga Europa och världen. Arbetslösheten i landet ökade och den franska bilindustrin försämrades. Regeringen satsade då på investeringar i den offentliga sektorn, stöd till bilindustrin och skatteländer och lån till banker och företag. År 2009 krympte ekonomin i Frankrike med ca 2,7 procent, men vid årets slut hade tillväxten vänt och 2010 var BNP ökad med ca 1,5 procent. Däremot växte inte ekonomin mer på grund trögheten i världsekonomin.[33]
Vid presidentvalet 2012 jobbade Frankrike hårt med att få ner sitt budgetunderskott till EU:s gräns på 3 procent. Deras tillväxt var så låg som 0,4 % och statsskulden låg på 90 % BNP. Det var alltså viktigt för Frankrike att öka landets tillväxt samtidigt som man skulle minska statsskulden. François Hollande föreslog en åtstramningspolitik med högre skatter för de rika, storföretag, banker och oljebolag, vilket han i valet vann på.[34]
När Frankrike gick med i EMU 1999, låg deras BNP på 1400 miljarder dollar och 2012 hade BNP ökat till 2600 miljarder dollar, vilket blev en ökning BNP med 86 %.[35] År 2014 var BNP-tillväxten nästintill oförändrad.[36]
Arbetsmarknad och partsrelationer[redigera | redigera wikitext]Frankrike tillhör länderna med en hög andel konflikter på arbetsmarknaden. I stort sett saknas strejkfonder, varför strejkerna i allmänhet blir korta och kompletteras demonstrationer i överensstämmelse med den franska traditionen revolutioner och protester (1789, 1830, 1848, 1871, 1930-talets Folkfront och 1968). Ett sätt att förlänga strejkerna är genom återkommande korta strejker (ofta bara en dag) och demonstrationer, till exempel i pensionsfrågan. Ofta riktar sig protesterna just mot den statliga politiken.
Den fackliga organisationsgraden i Frankrike är omkring 10 procent. Det finns flera fackliga centralorganisationer såsom CGT, CFDT och FO. Genom allmängiltigförklaring omfattar kollektivtalen cirka 98 procent de franska löntagarna. Minimilönelagstiftningen har stor betydelse för löneutvecklingen. Den franska statsreglerade arbetsmarknadsmodellen kontrasterar starkt mot den svenska partsmodellen.[37][38][39]
Näringsliv[redigera | redigera wikitext] Se även: Kategori:Franska företagFrankrike kan definieras som en utpräglad blandekonomi (économie mixte)[40] med en hög andel offentligt ägande inom ekonomin, en de högsta inom OECD. Den franska ekonomin är en världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas som världens femte största efter USA, Kina, Japan och Tyskland.
Det franska näringslivet har på ett genomgripande sätt bytt struktur efter andra världskriget. Jordbruket var tidigare huvudnäring men sysselsätter numera bara omkring 7 % invånarna medan cirka 30 procent arbetar i industrin och över 60 % i tjänstesektorn.
Det råder stora regionala skillnader inom både jordbruket och industrin och det ekonomiska välståndet är ojämnt fördelat. Öster om en linje från Le Hre vid Engelska kanalen till Marseille i Sydfrankrike (som kallas Le Midi) finner man huvuddelen industrin och en hög levnadsstandard; i landets fattigare centrala och sydvästra delar dominerar småföretag, hantverk och småbrukare. Många fransmän är dock missnöjda med den starka centralstyrningen från Paris och på senare tid har man försökt flytta produktionen och skapa nya centra för ekonomisk tillväxt.[källa behövs]
Den franska ekonomin är en kombination marknadsekonomi och stark men tagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen modern teknik och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är en världens starkaste.
Vid sidan verkstadsindustri (varv, biltillverkning), expanderande högteknologisk produktion (flygplan, telekommunikationer och annan elektronik) och kemisk industri behåller traditionella näringsgrenar och hantverksprodukter en stark ställning (livsmedel, glas och porslin, textil- och modevaror, parfym och kosmetika).
Jord- och skogsbruk, fiske[redigera | redigera wikitext]Jordbruket är till stor del mekaniserat. Drygt 1/3 ytan är uppodlad, klimat och jordmån är gynnsamma och Frankrike är en Europas och världens ledande jordbruksproducenter. Överskottsproduktionen skapar problem och den växande konkurrensen på EU:s marknad har väckt kraftiga protester från uppretade franska bönder. Vete dominerar spannmålsproduktionen, men man odlar också majs, korn och råg. Andra produkter är potatis och sockerbetor, frukt och grönsaker (Normandie och Bretagne, Loiredalen, Provence). Som vinproducent är Frankrike ledande (Bordeaux, Bourgogne, Beaujolais, Roussillon, Champagne med flera vindistrikt). Boskapsskötseln (Bretagne, Normandie och bergstrakterna) ger kött och mejerivaror hög kvalitet. Atlant- och nordsjöfisket är betydande. En specialitet är ostronodlingen på västkusten.[källa behövs]
Energi och råvaror[redigera | redigera wikitext]Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad självförsörjning i Västeuropa.
Den traditionella franska järn- och stålindustrin i norr och nordost grundade sig på områdets malm och stenkolsbrytning. Här har den internationella stålkrisen slagit hårt och gruvor och järnverk har dragit ned driften eller slagit igen. Förutom järnmalm bryts bland annat bauxit (mineralet har namn efter orten Les Baux i Provence); Frankrike är Europas främsta producent bauxit som används vid aluminiumtillverkning. Det finns en del olja och naturgas (i sydväst) och gott om vattenkraft. Frankrike har ett fyrtiotal kärnkraftverk (flest i Europa). Vid Saint-Malo i Bretagne har man anlagt ett stort tidvattenverk.
Industri[redigera | redigera wikitext]Frankrike har, bland annat till följd en kraftfull statlig dirigering under efterkrigstiden, utvecklats till en Europas ledande industrinationer med en högteknologisk produktion som ligger i främsta linjen.
Frankrike har också en ledande rymdindustri och är en två europeiska nationer som har en nationell rymdhamn, nämligen Centre Spatial Guyanais i Franska Guyana i Sydamerika (den andra europeiska nationen är Sverige med Esrange).[källa behövs]
Den franska staten äger en stor del landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten har bit för bit sålt sina andelar i franska företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings-, försvars- och bankföretag.
Turism[redigera | redigera wikitext]Turismen har stor ekonomisk betydelse; man räknar med omkring 30 milj. utländska besökare per år (bland annat till Paris, slotten i Loiredalen, badorterna på Rivieran (franska Côte d'Azur, "azurblå kusten") och Alpernas vintersportorter. Det traditionsrika franska köket lockar många turister.[41]
Frankrike lockar årligen 79 miljoner turister, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51,7 miljoner) och USA (41,9 miljoner) enligt Världsturismorganisationen (WTO).[källa behövs]
Turisterna lockas städer stort kulturellt intresse, bad- och skidorter, idylliska landskap och världsmetropolen Paris.
Handel[redigera | redigera wikitext]Under 1990-talet fick utrikeshandeln i Frankrike ett uppsving tack vare EU:s inre marknad. Då var exporten större än importen.[42] Däremot har landet fått mer import än export sedan 00-talet på grund bland annat beroendet oljeimporten.[42]
Enligt Världshandelsorganisationen var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina.
Import varor och tjänster uppmätt i procent Frankrikes BNP låg på 21 % 1994 och 28 % 2010.[43] Vid samma tid låg export varor och tjänster uppmätt i procent landets BNP på 22 % respektive 25 %.[44]
Framåt 2013 var det fortfarande problem för Frankrikes ekonomi. Det var dyrare för dem att producera bilar, stål och elektronik (som är stora exportkällor i Frankrike) än vad det var i Asien och övriga Europa. Detta ledde till en minskad export. År 1999 stod Frankrike för 7 % den globala exporten, men 2013 hade den sjunkit till 3 %.[45]
Infrastruktur[redigera | redigera wikitext] Transporter[redigera | redigera wikitext] Höghastighetståget TGV i södra Frankrike.Frankrikes största flygbolag är Air France, som flyger till destinationer inom Frankrike, i Europa och i övriga världen. Den största flygplatsen är Paris-Charles de Gaulle flygplats utanför Paris. Flygplatsen är en de största i Europa och en viktig bytespunkt.
Tågtrafiken är väl utbyggd och konkurrerar med flyget på många sträckor. Trafiken är inte reglerad (fastän sådana förslag finns) och drivs framförallt statliga SNCF. Höghastighetståget TGV är populärt på sträckor som Paris-Lyon.
Tåg går från Paris till andra europeiska städer som London och Bryssel. Historiskt har Paris även varit en de centrala stationerna för Orientexpressen.
Frankrike har ett de största vägnäten i världen. Det motsvarar cirka 800 000 kilometer var 7 100 kilometer är motorväg. Merparten Frankrikes motorvägar, sett till kilometerantal, är betalmotorvägar med vägtullar. Dessa vägar ägs och drivs statliga eller privatägda företag. Under slutet 1990-talet och början 2000-talet minskade den franska staten gradvis sitt ägande i sådana bolag. Frankrike har högertrafik. [källa behövs]
Post, telefoni och Internet[redigera | redigera wikitext]Frankrike låg länge efter andra utvecklade länder men är nu på väg att komma i kapp och bredbandsutbyggnaden går i full fart.
Utbildning och forskning[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Utbildning i Frankrike Paris universitet, grundat på 1100-talet som ett världens äldsta universitet, splittrades i 13 olika oberoende statliga universitet efter majrevolten. I bild universitetsbyggnaden Sorbonne.Med begreppen école primaire (grundskolan) ses perioden école maternelle och école élémentaire, medan second degré eller secondaire brukar användas för collège och lycée, motsvarigheten till Sveriges gymnasium.
I Frankrike börjar den obligatoriska skolan vid sex års ålder, men från tre års ålder (ibland även två år) fram till sex års ålder finns den frivilliga école maternelle som är öppen för alla barn boende i Frankrike, och en överväldigande del barnen tar del undervisningen. Vid sex års ålder övergår man till école élémentaire varefter collège följer, där man går tills man är 15 år.[källa behövs]
Därefter kommer lycée, där man studerar under åldrarna 15-18 år, varefter man kan söka vidare till écoles préparatoires, förberedande skolor för högre studier, alternativt direkt till universitet och högskolor.
Fransk högre utbildning har en rik tradition som sträcker sig tillbaka till Medeltiden. I huvudstaden blev Paris universitet, som grundades på 1100-talet, ett världens äldsta och viktigaste institutioner för högre utbildning och akademisk forskning. Här promoverades de första doktorerna i teologiska och humanistiska ämnen.
Franska revolutionen i slutet 1700-talet medförde ett uppsving för nischade grandes écoles, högskolor – ofta militärt, tekniskt eller statsvetenskapligt inriktade – som sedermera växte i prestige efter sin roll i den expansiva franska efterrevolutionära militärapparaten.
Efter majrevolten 1968 splittrades Paris universitet i 13 oberoende statliga universitet.
Befolkning[redigera | redigera wikitext] Frankrikes demografi Folkmängd68 373 433 (2024-01-01)[46]Födelsetal10,6 (2022)[47]/1 000 invånareDödstal9,8 (2022)[47]/1 000 invånareFörväntad levnadslängd82 år (2022)[47]Summerad fruktsamhet1,99 (2014)[48] barn/kvinnaSpråkOfficiella språkfranska[49][50]Redigera Wikidata. Demografi[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Frankrikes demografiFrankrike kännetecknas att ha gått igenom den demografiska transitionen betydligt tidigare än flera sina grannländer, som Storbritannien och Tyskland, vilket bland annat ledde till att landet länge hade störst folkmängd i Europa. Men under 1800-talet, då Europas befolkning flerdubblades, ökade Frankrikes knappt med hälften. Till skillnad från många andra europeiska länder var utvandringen till USA obetydlig och Frankrike är sedan länge ett invandrarland. Världskrigen, framför allt det första världskriget, satte ett djupt jack i landets befolkningspyramid. Efter andra världskriget var optimismen stor och barnafödandet sköt i höjden; en period som brukar kallas le Baby Boom ("babyboomen"). Därefter sjönk barnafödandet något fram till det var babyboomgenerationens tur att skaffa egna barn.[källa behövs]
Större städer[redigera | redigera wikitext] Se även: Lista över Frankrikes städer Lyon är Frankrikes näst största stad, efter huvudstaden Paris. De största städerna (invånare år 2012, inklusive förorter):[51]) Stad Invånarantal Paris 12,3 miljoner Lyon 2,3 miljoner Marseille + Aix-en-Provence 1,7 miljoner Toulouse 1,3 miljoner Lille 1,2 miljoner Bordeaux 1,1 miljon Nice 1 miljon Nantes 0,9 miljoner Strasbourg 0,8 miljoner Rennes 0,7 miljonerFrankrikes större eller kulturellt betydande städer är: Ajaccio, Amiens, Angers, Bastia, Besançon, Brest, Caen, Cannes, Clermont-Ferrand, Dijon, Grenoble, Le Hre, Lens, Limoges, Metz, Montpellier, Nancy, Nîmes, Orléans, Pau, Perpignan, Poitiers, Reims, Rouen, Saint-Étienne, Toulon, Tours.
Språk[redigera | redigera wikitext] Huvudartiklar: Frankrikes språk och franska Karta över Frankrikes regionala språk och dialekter.De flesta fransmän (88 %) talar franska som modersmål, vilket också är Frankrikes officiella språk.[52] Noterbara regionala språk är, occitanska (provençalska), korsikanska, frankoprovensalska, bretonska, katalanska, baskiska, nederländska (flamländska) och alsatiska (en tysk dialekt). Det största invandrarspråket är arabiska, mer specifikt den nordvästafrikanska dialekt som kallas maghrebarabiska.[53]
I franska territorier talas olika polynesiska språk, arawakspråk eller kreolspråk men franska språket är det enda officiella språket.[54] I maj 2021 lovade president Macron stöd för dem nationella minoritetsspråken men nekade ett lagförslag som skulle ha möjliggjort att använda dessa minoritetsspråk som undervisningsspråk i skolor. Också Frankrikes högsta domstolen argumenterade för detta och refererade till grundlagen som säger att statens enda officiella språk är franska.[55][56]
I den franska skolan är vanligtvis engelska första främmande språk (ej obligatoriskt, men över 90 procent eleverna väljer engelska) och de flesta eleverna läser spanska, tyska eller italienska som tredje språk, var spanska är det vanligaste och tyska det näst vanligaste.[källa behövs]
Religion[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Romersk-katolska kyrkan i FrankrikeÅr 2009 var 64 procent befolkningen katoliker, 4 procent muslimer, 3 procent protestanter.[57]
Sedan 1905 har Frankrike en lagstiftning som skiljer på kyrka och stat och som erkänner religionsfriheten.
Den katolska kyrkan hade länge ett betydande inflytande över franskt samhällsliv. I Frankrike utvecklades klosterlivet och landets medeltida katedraler är monument över den katolska kyrkans makt och centrala position. Efter blodiga religionskrig fick de franska protestanterna (hugenotterna) religionsfrihet genom Ediktet i Nantes 1598. Under 1600-talet tog kungamakten och hovet kyrkans män i sin tjänst: kardinalerna Richelieu och Mazarin ledde landets öden. Franska revolutionen vände sig mot kyrkan liksom mot övriga privilegierade grupper. Under Napoleon stärktes protestanternas ställning. Efter kyrkliga strider bröts 1905 banden mellan kyrkan och staten. Det moderna Frankrike är till stor del ett sekulariserat samhälle. Omkring 3 procent invånarna (mest nordafrikaner) bekänner sig till islam.[41]
Enligt statistiken från 2020 var Frankrikes största religioner kristendomen, islam, judendom och buddhism. Antalet som inte hör till någon organiserad religion är 20 830 000.[58].
Kultur[redigera | redigera wikitext]Fransk folkkultur har sin grund i den galliska med inflytande efter invasioner från exempelvis romare, franker, germaner och vikingar. Dessutom finns minoriteter icke-assimilerade kulturer, exempelvis basker, bretoner och tyskar. Detta ger framträdande skillnader mellan det nordliga Frankrike med keltisk och germansk prägel, och det sydliga präglat medelhskultur. Landet kan indelas efter dryck, med vin i söder, cider i nordväst och öl i nordöst. I söder finns mer romersk prägel, vilket är tydlig inom exempelvis bondgårdars planlösning och olivodling. I norr finns mer tysk prägel, något som kan ses på gårdstyper och att man i högre grad brukar smör istället för olivolja.[59]
Frankrike har varit ett ledande kulturland i tusen år.[källa behövs] Utvecklingen har varit rik och samtidigt enhetlig, vilket inte hindrat att djärva nyskapelser ständigt har skett på alla kulturens områden.[41]
Konstarter[redigera | redigera wikitext] Bildkonst[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Frankrikes konsthistoriaFrankrikes konsthistoria sträcker sig från förhistoriska grottmålningar till modern tid, med betydande bidrag under olika epoker. Under forntiden skapades grottmålningarna i Lascaux, daterade till cirka 15 000 år sedan, som bildar djur som hästar och bisonoxar med stor detaljrikedom. Under antiken påverkades den galliska konsten romerska influenser, särskilt efter att romarna införlivade Gallien i sitt rike. Betydande romerska byggnadsverk som templet Maison Carrée i Nîmes och akvedukten Pont du Gard vittnar om denna period.
Under medeltiden utvecklades den romanska och gotiska konsten, med katedraler som Notre-Dame i Paris som framstående exempel. Dessa byggnader kombinerade arkitektur med skulptur och glasmåleri för att skapa helhetsverk som speglade tidens religiösa hängivenhet. Renässansen introducerade klassiska ideal i fransk konst, vilket ledde till en ökad realism och humanism i målningar och skulpturer. Under 1600-talet blomstrade barocken, med konstnärer som Nicolas Poussin som betonade rörelse och dramatik i sina verk.
Rokokon under 1700-talet kännetecknades elegans och dekorativa element, medan 1800-talet såg framväxten romantiken, realismen och impressionismen, med konstnärer som Claude Monet som pionjärer. Under 1900-talet bidrog Frankrike till modernismens utveckling, med rörelser som fauvism och kubism, där konstnärer som Henri Matisse och Georges Braque spelade centrala roller.
Litteratur[redigera | redigera wikitext] Se även: Fransk litteratur och Fransk-belgiska tecknade serierDen franska litteraturen har sina äldsta spår i religiösa texter från 800-talet, översatta från latin. På 1000-talet utvecklades den episka genren, där krigsskildringar som chansons de geste dominerade, ofta med Karl den store som centralfigur. Mest känt är Rolandssången från 1100-talet. Under samma tid influerades litteraturen antikens hjältesagor och keltiska myter, vilket g upphov till kärleksberättelser som Tristan och Isolde, där förbjuden kärlek blev ett centralt tema.
På 1200-talet växte allegoriska verk fram, som Romanen om Rosen, medan 1300-talets litteratur präglades mörkare teman under Hundraårskriget. François Villon skildrade denna tid med sina ballader om samhällets marginaliserade.
Renässansen under 1500-talet påverkades Italien och framhävde språklig rikedom, med författare som Rabelais och Montaigne, som kombinerade satir och filosofiska reflektioner. Barocklitteraturen på 1600-talet fokuserade på döden och livets förgänglighet, medan salongskulturen och kvinnors inflytande g uppsving åt romaner och poesi.
Under upplysningen på 1700-talet dominerade idédebatter och sociala analyser. Voltaire och Diderot var framträdande, liksom Rousseau, som betonade känslans roll och kritik samhällsstrukturer. Vid 1800-talet inleddes romantiken, där känsla, nation och individ stod i centrum. Senare följde realism och naturalism, med Balzac, Flaubert och Zola som förgrundsgestalter.
1900-talet såg framväxten modernism med författare som Rimbaud och Mallarmé, som experimenterade med form och språk. Litteraturen speglade genomgående samhällets förändringar och författarnas visioner om människans plats i världen.[11]
Arkitektur[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Fransk arkitektur och Lista över Frankrikes katedraler, kyrkor och klosterFrankrikes arkitektur har utvecklats genom olika epoker, var och en med sina unika stilar och influenser. Under medeltiden dominerade romansk och gotisk arkitektur, vilket resulterade i imponerande katedraler som Notre-Dame de Paris och katedralen i Reims. Dessa byggnader kännetecknas sina höga valv, stora rosettfönster och detaljerade skulpturer.
Renässansen introducerade klassiska element i fransk arkitektur, med fokus på symmetri och proportioner. Detta följdes barocken, som betonade prakt och ornamentik, vilket kan ses i slott som Versailles. Under 1800-talet blev nyklassicismen populär, inspirerad antikens Grekland och Rom.
Film[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Fransk filmFrankrike har en rik filmhistoria och anses vara filmens födelseland. Pionjärer som bröderna Lumière skapade världens första filmer, medan Émile Cohl producerade den första animerade filmen. Georges Méliès och Alice Guy-Blaché var också framstående i att experimentera med filmteknik. Under mellankrigstiden utmärkte sig regissörer som Abel Gance, Marcel Pagnol, René Clair och Jacques Feyder. 1930-talet präglades den poetiska realismen med filmskapare som Jean Vigo, Jean Renoir, Julien Duvivier och Marcel Carné.
Begreppet "auteur" myntades i Frankrike på 1950-talet, vilket betonade regissörens kreativa kontroll. Den franska nya vågen på 1960-talet, med regissörer som Jean-Luc Godard och François Truffaut, var en betydande rörelse som påverkade filmens utveckling.
Idag har Frankrike Europas största filmindustri sett till antalet sålda biljetter. För att skydda den nationella kulturen finns lagar som kräver att en viss andel filmerna som visas på TV är franska, och utländska filmer dubbas ofta till franska.
Traditioner[redigera | redigera wikitext] Helgdagar och högtider[redigera | redigera wikitext] Långfredagenjul[60]Jungfru Marie himmelsfärd, 1638–[61][62]Annandag påsk, 1801–[61][63]Alla helgons dag, 1801–[61][62]Kristi himmelsfärdsdag, 1801–[61][64]Nyårsdagen, 23 mars 1810–[61][62]Frankrikes nationaldag, 1880–[61]Annandag pingst, 8 mars 1886–2004[61][65][62]Vapenstilleståndsdagen, 1922–[61][62]Första maj, 29 april 1948–[61][66]Segerdagen i Europa, 1953–[61][67]Denna lista hämtas från Wikidata. Informationen kan ändras där.
I Frankrike firas flera nationella helgdagar som har både religiösa och historiska betydelser. Året inleds med nyårsdagen den 1 januari, då det nya året välkomnas. Under våren följer en rad kristna högtider, såsom annandag påsk (Lundi de Pâques) den 10 april, Kristi himmelsfärdsdag (Ascension) den 18 maj och annandag pingst (Lundi de Pentecôte) den 29 maj.
Den 1 maj firas arbetarrörelsens dag, Fête du Trail, medan den 8 maj markerar firandet slutet på andra världskriget i Europa (Victoire 1945). Sommaren kulminerar med Frankrikes nationaldag, Fête Nationale, den 14 juli, som firas med festligheter, parader och fyrverkerier. Den 15 augusti hedras Jungfru Marias himmelsfärdsdag (Assomption).
Under hösten uppmärksammas Alla helgons dag (Toussaint) den 1 november, följt vapenstilleståndsdagen den 11 november (Armistice 1918), som minns slutet på första världskriget. Året slutas med julfirandet den 25 december, som är en tid för familj och traditioner.[68]
Matkultur[redigera | redigera wikitext] Fördjupning: Franska köket Franska ostar, korv, viner och andra matvaror. Det franska köket är världsberömt.Det franska köket har utvecklats över århundraden och påverkats sociala och politiska förändringar. Under medeltiden var det känt för extraganta banketter med rikt dekorerade och kryddstarka rätter, tillagade kockar som Guillaume Tirel. Efter franska revolutionen minskade användningen kryddor till förmån för örter och mer raffinerade matlagningsmetoder, ledda kockar som François Pierre La Varenne. Dessa metoder vidareutvecklades senare Marie-Antoine Carême.
På 1900-talet definierades det franska köket Auguste Escoffier, vilket ledde till den moderna versionen haute cuisine. Escoffiers arbete fokuserade dock mindre på regionala särdrag. Gastronomisk turism och Michelinguiden bidrog senare till att lyfta fram regionala och borgerliga maträtter samt influenser från etniska minoriteter, exempelvis det baskiska köket i sydvästra Frankrike.
Ingredienser och rätter varierar mellan regioner, med många lokala specialiteter som blivit nationellt erkända. Ost och vin är centrala inslag i den franska kosten, med många varianter skyddade under ursprungsbeteckningen Appellation d'origine contrôlée (AOC). Det franska köket anses vara grunden för många västerländska matkulturer och dess principer lärs ut i kulinariska utbildningar världen över.
I november 2010 upptogs det franska köket på Unescos lista över immateriella kulturarv, vilket var första gången ett lands gastronomi erkändes som världsarv.
Idrott[redigera | redigera wikitext] Tour de France. Frankrikes herrlandslag i fotboll Sportfäktning Parkour Skateboard Tour de France Prix d'Amérique och det franska vintermeetinget Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext] Organisation Undersökning Rankning Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2019 71 180 Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2019 32 180 Transparency International Korruptionsindex 2018 21 180 FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2018 26 189 Referenser[redigera | redigera wikitext] ^ [a b c d] ”Download World Economic Outlook database: April 2023” (på engelska). Internationella valutafonden. https://www.imf.org/en/Publications/WEO/weo-database/2023/April/weo-report?c=512,914,612,171,614,311,213,911,314,193,122,912,313,419,513,316,913,124,339,638,514,218,963,616,223,516,918,748,618,624,522,622,156,626,628,228,924,233,632,636,634,238,662,960,423,935,128,611,321,243,248,469,253,642,643,939,734,644,819,172,132,646,648,915,134,652,174,328,258,656,654,336,263,268,532,944,176,534,536,429,433,178,436,136,343,158,439,916,664,826,542,967,443,917,544,941,446,666,668,672,946,137,546,674,676,548,556,678,181,867,682,684,273,868,921,948,943,686,688,518,728,836,558,138,196,278,692,694,962,142,449,564,565,283,853,288,293,566,964,182,359,453,968,922,714,862,135,716,456,722,942,718,724,576,936,961,813,726,199,733,184,524,361,362,364,732,366,144,146,463,528,923,738,578,537,742,866,369,744,186,925,869,746,926,466,112,111,298,927,846,299,582,487,474,754,698,&s=NGDPD,&sy=2021&ey=2028&ssm=0&scsm=1&scc=0&ssd=1&ssc=0&sic=0&sort=country&ds=.&br=1. Läst 16 april 2023. ^ ”Gini coefficient of equivalised disposable income - EU-SILC survey” (på engelska). Eurostat. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2020. https://web.archive.org/web/20201009091832/https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/tessi190/default/table?lang=en. Läst 4 december 20322. ^ ”Human Development Report 2021/2022” (på engelska) ( PDF). United Nations Development Programme. sid. 284-287. Arkiverad från originalet den 8 september 2022. https://web.archive.org/web/20220908114232/http://hdr.undp.org/system/files/documents/global-report-document/hdr2021-22pdf_1.pdf. Läst 3 december 2022. ^ Codes for the representation of names of countries and their subdivisions—Part 1: Country codes, Internationella standardiseringsorganisationen, läs online.[källa från Wikidata] ^ Codes for the representation of names of countries and their subdivisions—Part 1: Country codes, Internationella standardiseringsorganisationen, läs online.[källa från Wikidata] ^ Codes for the representation of names of countries and their subdivisions—Part 1: Country codes, Internationella standardiseringsorganisationen, läs online.[källa från Wikidata] ^ ”Namnen på Europeiska unionens medlemsländer ska skrivas enligt följande regler”. Interinstitutionella publikationshandboken (EU). Arkiverad från originalet den 12 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130112211847/http://publications.europa.eu/code/sv/sv-370100.htm. Läst 21 oktober 2012. ^ ( PDF) Utrikes namnbok: svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU- och EG-organ, EU-titlar och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (10., rev. uppl.). Stockholm: Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2015. sid. 85. Arkiverad från originalet den 27 januari 2018. https://web.archive.org/web/20180127120617/http://www.regeringen.se/4a3eb3/contentassets/e27ee47ea294461bbb0f39b68d31c540/utrikes_namnbok_10.e_reviderade_upplagan.pdf. Läst 17 februari 2017 Arkiverad 27 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine. ^ Nyheter, S. V. T. (19 oktober 2020). ”Därför drabbas Frankrike terror igen”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/darfor-drabbas-frankrike--terror-igen. Läst 17 oktober 2024. ^ Centre, UNESCO World Heritage. ”Chaine des Puys - Limagne fault tectonic arena” (på engelska). whc.unesco.org. Arkiverad från originalet den 3 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180703220355/https://whc.unesco.org/en/list/1434. Läst 5 juli 2018. ^ [a b] ”Litteratur - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/frankrike/litteratur. Läst 18 januari 2025. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200515014944/https://www.lemonde.fr/politique/article/2014/12/17/la-carte-a-13-regions-definitivement-adoptee_4542278_823448.html. Läst 4 maj 2015. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 december 2015. https://web.archive.org/web/20151215233311/http://www.insee.fr/fr/methodes/nomenclatures/cog/documentation.asp?page=documentation.htm. Läst 4 maj 2015. ^ ”Sarkozy lämnade över till Hollande” (på svenska). svenska.yle.fi. Arkiverad från originalet den 4 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211004083227/https://svenska.yle.fi/artikel/2012/05/15/sarkozy-lamnade-over-till-hollande. Läst 4 oktober 2021. ^ ”v”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/hollande-staller-inte-upp-i-. Läst https://www.svt.se/nyheter/utrikes/hollande-staller-inte-upp-i-. ^ ”Emmanuel Macron segrade - Frankrike har en ny president”. svenska.yle.fi. Arkiverad från originalet den 30 september 2021. https://web.archive.org/web/20210930102317/https://svenska.yle.fi/artikel/2017/05/07/emmanuel-macron-segrade-frankrike-har-en-ny-president. Läst 30 september 2021. ^ Åkerlund, Caroline (19 juni 2017). ”Tuff match väntar Macron”. Dagens industri. Arkiverad från originalet den 30 september 2021. https://web.archive.org/web/20210930164154/https://www.di.se/nyheter/tuff-match-vantar-macron/. Läst 30 september 2021. ^ ”Marine Le Pen föreslår att partiet byter namn till Rassemblement National”. svenska.yle.fi. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211002070957/https://svenska.yle.fi/artikel/2018/03/11/marine-le-pen-foreslar-att-partiet-byter-namn-till-rassemblement-national. Läst 2 oktober 2021. ^ ”Macron tog en klar seger i ett splittrat Frankrike”. svenska.yle.fi. Arkiverad från originalet den 26 april 2022. https://web.archive.org/web/20220426103629/https://svenska.yle.fi/a/7-10015760. Läst 6 maj 2022. ^ ”The Constitution of the Fifth Republic” (på engelska). elysee.fr. 20 november 2012. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211008003348/https://www.elysee.fr/en/french-presidency/constitution-of-4-october-1958. Läst 8 oktober 2021. ^ ”How did France Get Nukes? (Short Animated Documentary)” (på engelska). History Matters. 26 december 2020. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211008003346/https://www.youtube.com/watch?v=g2OuUkS2teA. Läst 7 oktober 2021. ^ ”France underestimated impact of nuclear tests in French Polynesia” (på engelska). the Guardian. 9 mars 2021. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211008195122/https://www.theguardian.com/world/2021/mar/09/france-has-underestimated-impact-of-nuclear-tests-in-french-polynesia-research-finds. Läst 7 oktober 2021. ^ ”French Polynesians seek a reckoning on nuclear testing as Macron visits islands” (på engelska). France 24. 27 juli 2021. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211008003348/https://www.france24.com/en/asia-pacific/20210727-french-polynesians-seek-a-reckoning-as-france-vows-to-open-archives-on-nuclear-testing. Läst 7 oktober 2021. ^ ”The French Foreign Legion” (på engelska). Simple History. 27 januari 2019. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211008003348/https://www.youtube.com/watch?v=jiYX1ngjjCo. Läst 8 oktober 2021. ^ ”EU har en ekonomisk och monetär union - EMU”. Arkiverad från originalet den 25 april 2012. https://web.archive.org/web/20120425153732/http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/EMU/. Läst 14 maj 2012. ^ http://www.globalis.se/Laender/Frankrike Arkiverad 17 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine. 2014-04-07 ^ Myrsten, Johan, svd.se, https://www.svd.se/blekt-ar-for-varldens-femte-ekonomi Arkiverad 19 augusti 2021 hämtat från the Wayback Machine., 2004-02-13, hämtad: 2014-05-11 ^ Braconier, Fredrik, svd.se, https://www.svd.se/frankrike-ber-bryssel-om-hjalp Arkiverad 22 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine., 2003-08-28, hämtad: 2014-02-11 ^ Lundin, Tomas, svd.se, https://www.svd.se/0-fakta-krissiffror-duggar-tatt-over-europa Arkiverad 25 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine., 2005-04-30, hämtad: 2014-05-12 ^ Rosin, Björn Erik, svd.se, https://www.svd.se/stort-uppsving-for-fransk-ekonomi Arkiverad 6 mars 2021 hämtat från the Wayback Machine., 2006-09-04, hämtad: 2014-05-12 ^ ”Frankrike”. regeringen.se. Utrikesdepartementet. 17 januari 2014. Arkiverad från originalet den 10 april 2014. https://web.archive.org/web/20140410193555/http://www.regeringen.se/sb/d/5472/a/42481. Läst 12 maj 2014. ^ ”Tecken på ekonomisk återhämtning i Euro-området”. Trading Portalen. Arkiverad från originalet den 15 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210515053527/https://tradingportalen.com/nyheter/tecken-pa-ekonomisk-aterhamtning-i-euro-omradet/. Läst 13 juni 2005. ^ Landguiden: Bengtsson, Arne, Bengtsson, Arne (4 oktober 2012). ”Frankrike ekonomi”. Landguiden. Arkiverad från originalet den 17 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140517195018/http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Frankrike/Ekonomi. Läst 22 april 2014. ^ Küchler, Teresa, SvD, Francois Hollande ska ta från de rika, https://www.svd.se/francois-hollande-ska-ta-fran-de-rika Arkiverad 18 juni 2021 hämtat från the Wayback Machine., hämtad: 2014-05-06 ^ Globalis.se, Frankrike BNP, http://www.globalis.se/Laender/Frankrike/(show)/indicators/(indicator)/456 Arkiverad 15 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine., hämtad 2014-05-04 ^ Paris TT-Reuters, svd.se, https://www.svd.se/trog-tillvaxt-i-eurozonen Arkiverad 27 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine., hämtad: 2014-05-15 ^ Kjellberg, Anders (2021) Vad är facklig styrka?, Futurion, sid. 9, 13, 22, 24-25, 27, 35, 56. ^ Sharp contrasts between the Swedish and French trade union models ^ Le syndicalisme en France et en Suède : deux modèles contrastés ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 17 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170217153228/https://fr.wikipedia.org/wiki/%C3%89conomie_mixte. Läst 29 april 2017. ^ [a b c] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon ^ [a b] Bengtsson, Arne (4 oktober 2012). ”Frankrike utrikeshandel”. Landguiden. Arkiverad från originalet den 17 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140517132755/http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Frankrike/Utrikeshandel. Läst 22 april 2014. ^ http://www.globalis.se/Laender/Frankrike/(show)/indicators/(indicator)/587 Arkiverad 17 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine. hämtad 2014-04-07 ^ http://www.globalis.se/Laender/Frankrike/(show)/indicators/(indicator)/586 Arkiverad 17 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine., hämtad: 2014-04-07 ^ https://www.svd.se/frankrike--det-storsta-hotet-mot-euron Arkiverad 26 maj 2015 hämtat från the Wayback Machine., 2013-01-11, hämtad: 2014-05-13 ^ läs online, www.insee.fr .[källa från Wikidata] ^ [a b c] World Bank Open Data, läst: 30 september 2024.[källa från Wikidata] ^ Unesco-institutet för statistik, läs online.[källa från Wikidata] ^ article 2 of the French Constitution of the Fifth Republic, ”La langue de la République est le français.”.[källa från Wikidata] ^ french constitutional law of 25 June 1992, läs online, ”Article 1er - Après le premier alinéa de l'article 2 de la constitution du 4 octobre 1958, il y a cet alinéa : « La langue de la République est le français. »”.[källa från Wikidata] ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 25 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150225034939/http://insee.fr/fr/ffc/tef/tef2015/T15F014/T15F014.pdf. Läst 21 mars 2015. ^ ”BBC - Languages - Languages”. www.bbc.co.uk. Arkiverad från originalet den 18 september 2021. https://web.archive.org/web/20210918053613/https://www.bbc.co.uk/languages/european_languages/countries/france.shtml. Läst 7 oktober 2021. ^ ”What Languages Are Spoken in France?” (på amerikansk engelska). WorldAtlas. 16 augusti 2017. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170818222300/http://www.worldatlas.com/articles/what-languages-are-spoken-in-france.html. Läst 7 oktober 2021. ^ ”Geography Now! France” (på engelska). Geography Now!. Arkiverad från originalet den 7 januari 2023. https://web.archive.org/web/20230107230020/https://www.youtube.com/watch?v=g0QrBphsioM&list=PLR7XO54Pktt-h8T-dtr4MXy0_MpbWukHW&index=16. Läst 7 oktober 2021. ^ ”Macron pledges to protect France’s regional languages” (på engelska). The Local. 26 maj 2021. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211008003347/https://www.thelocal.fr/20210526/macron-pledges-to-protect-frances-regional-languages/. Läst 8 oktober 2021. ^ ”France's Constitutional Council rejects bill permitting minority language schools” (på engelska). Reuters. 21 maj 2021. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211008003346/https://www.reuters.com/world/europe/frances-constitutional-council-rejects-bill-permitting-minority-language-schools-2021-05-21/. Läst 7 oktober 2021. ^ La France reste catholique mais moins pratiquante Arkiverad 27 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine. – La Croix. 29 december 2009 (franska) ^ ”Population by religion in France 2020” (på engelska). Statista. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211008003347/https://www.statista.com/statistics/459982/population-distribution-religion-france/. Läst 7 oktober 2021. ^ Nationalencyklopedin. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB. 1991. ISBN 91-7024-621-1 ^ ”L3133-1”, Code du trail, läs onlineläs online.[källa från Wikidata] ^ [a b c d e f g h i j] Code du trail, läs onlineläs online.[källa från Wikidata] ^ [a b c d e] läs online, www.coindusalarie.fr .[källa från Wikidata] ^ läs online, www.planetepetitsloups.com .[källa från Wikidata] ^ läs online, www.planetepetitsloups.com .[källa från Wikidata] ^ läs online, www.planetepetitsloups.com .[källa från Wikidata] ^ fransk lov, läs online.[källa från Wikidata] ^ L'Internaute, läs online, läst: 12 maj 2018.[källa från Wikidata] ^ ”Offentliga skollov och helgdagar i Frankrike - Explore France”. FRANCE.FR. https://www.france.fr/sv/artikel/offentliga-skollov-och-helgdagar-i-frankrike/#helgdagar-i-frankrike-1. Läst 18 januari 2025. Vidare läsning[redigera | redigera wikitext] Sven Ulric Palme, Hur Frankrike blev Frankrike (1967) Externa länkar[redigera | redigera wikitext] Slå upp Frankrike i ordlistan Wiktionary.Ordbok CIA Factbook - France v • rFrankrikeDimensionerFolk (demografi) · språk (franska)Geografi ochindelningGeografi · administrativ indelning · Frankrikes regioner (regionstyrelser) · departement (DOM · TOM) · kantoner · kommuner (villes nouvelles) · territoriella egenheterPolitik ochadministrationPolitik (diplomatiska beskickningar) · statsskick · regenter (fram till 1870) · nationalförsamlingen · senaten · Frankrikes president (lista; sedan 1871) · premiärminister · polisen i Frankrike · försvar (armé · marin) · utbildningSymbolerFrihet, jämlikhet, broderskap · Marianne · Marseljäsen · nationaldag · statsvapen · TrikolorenKultur-företeelserArkitektur · film · konsthistoria · litteratur (Franska Akademien) · mat och dryck (köksfranska) · musik (bidrag i ESC) · tecknade serier · television (marksänd digital-TV)Frankrikes historia (provinser) v • rLänkar till relaterade artiklarv • rEuropaSjälvständiga staterAlbanien · Andorra · Belarus · Belgien · Bosnien och Hercegovina · Bulgarien · Cypern · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Georgien · Grekland · Irland · Island · Italien · Kosovo · Kroatien · Lettland · Liechtenstein · Litauen · Luxemburg · Malta · Moldien · Monaco · Montenegro · Nederländerna · Nordmakedonien · Norge · Polen · Portugal · Rumänien · Ryssland · San Marino · Schweiz · Serbien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tjeckien · Turkiet · Tyskland · Ukraina · Ungern · Vatikanstaten · ÖsterrikeSärskilda områdenAthos · Färöarna · Gibraltar · Guernsey · Isle of Man · Jersey · Svalbard · Ålandv • rEuropeiska unionens medlemsstaterBelgien · Bulgarien · Cypern · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Grekland · Irland · Italien · Kroatien · Lettland · Litauen · Luxemburg · Malta · Nederländerna · Polen · Portugal · Rumänien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Sverige · Tjeckien · Tyskland · Ungern · Österrikev • rSchengensamarbetetSchengenområdet1Belgien · Bulgarien5 · Danmark2 · Estland · Finland · Frankrike3 · Grekland · Island · Italien · Kroatien · Lettland · Liechtenstein · Litauen · Luxemburg · Malta · Nederländerna3 · Norge4 · Polen · Portugal · Rumänien5 · Schweiz · Slovakien · Slovenien · Spanien · Sverige · Tjeckien · Tyskland · Ungern · ÖsterrikeRelaterade artiklarFri rörlighet för personer · Schengenregelverket · Giltiga resehandlingar · Tillfälliga inre gränskontroller · Gränsövergångsställen · Schengens informationssystem · Området med frihet, säkerhet och rättvisa · Nordiska passunionen1 Monaco, San Marino och Vatikanstaten har öppna gränser mot Schengenområdet. 2 Färöarna och Grönland omfattas ej, men har öppna gränser mot Schengenområdet genom den nordiska passunionen. 3 Områden utanför Europa omfattas ej. 4 Svalbard omfattas ej. 5 Gränskontroller kvarstår tillfälligt vid Bulgariens och Rumäniens inre landgränser.
v • rOrganisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)Australien · Belgien · Chile · Danmark · Finland · Frankrike · Grekland · Irland · Israel · Italien · Island · Japan · Kanada · Luxemburg · Mexiko · Nederländerna · Norge · Nya Zeeland · Polen · Portugal · Schweiz · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Sydkorea · Tjeckien · Turkiet · Tyskland · Ungern · USA · Österrikev • rNatoSymbolerAnimus in consulendo liber · Natos flagga · Natohymnen · Natodagen · Natomedaljen · NatostjärnanHistoriaNordatlantiska fördraget · Natotoppmötet · Operationer · Utvidgning · Utträde ur NatoOrganisationNatos högkvarter · Nordatlantrådet · Supreme Headquarters Allied Powers Europe · Flygkommandot · Armékommandot · Marinkommandot · JFC Brunssum · JFC Naples · Nal Striking and Support Forces Nato · JFCNF · United States Nal Forces Europe-Africa · Joint Support and Enabling Command · Allied Command Transformation · Natodelegationen · Standardization Agreement · Natos militärkommittéBefattningarGeneralsekreteraren · Miliärkommitténs ordförande · Supreme Allied Commander Europe · Supreme Allied Commander TransformationMedlemsstaterAlbanien · Belgien · Bulgarien · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Grekland · Island · Italien · Kanada · Kroatien · Lettland · Litauen · Luxemburg · Montenegro · Nederländerna · Nordmakedonien · Norge · Polen · Portugal · Rumänien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tjeckien · Turkiet · Tyskland · Ungern · USAMultilaterala relationerAtlantic Treaty Association · Euroatlantiska partnerskapsrådet · Medelhsdialogen · Istanbulinitiativet · Partnerskap för fredv • rLänder runt MedelhetAlbanien · Algeriet · Bosnien och Hercegovina · Cypern · Egypten · Frankrike · Grekland · Israel · Italien · Kroatien · Libanon · Libyen · Malta · Marocko · Monaco · Montenegro · Slovenien · Spanien · Syrien · Tunisien · Turkietv • rOrganisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)Albanien · Andorra · Armenien · Azerbajdzjan · Belarus · Belgien · Bosnien och Hercegovina · Bulgarien · Cypern · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Georgien · Grekland · Heliga stolen · Irland · Island · Italien · Kanada · Kazakstan · Kirgizistan · Kroatien · Lettland · Liechtenstein · Litauen · Luxemburg · Malta · Moldien · Monaco · Montenegro · Nederländerna · Nordmakedonien · Norge · Polen · Portugal · Rumänien · Ryssland · San Marino · Schweiz · Serbien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tadzjikistan · Tjeckien · Turkiet · Turkmenistan · Tyskland · Ukraina · Ungern · USA · Uzbekistan · Österrikev • r EuroparådetAlbanien · Andorra · Armenien · Azerbajdzjan · Belgien · Bosnien och Hercegovina · Bulgarien · Cypern · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Georgien · Grekland · Irland · Island · Italien · Kroatien · Lettland · Liechtenstein · Litauen · Luxemburg · Malta · Moldien · Monaco · Montenegro · Nederländerna · Nordmakedonien · Norge · Polen · Portugal · Rumänien · San Marino · Schweiz · Serbien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tjeckien · Turkiet · Tyskland · Ukraina · Ungern · Österrikev • rLatinska unionenAndorra · Angola · Argentina · Bolivia · Brasilien · Chile · Colombia · Costa Rica · Dominikanska republiken · Ecuador · Elfenbenskusten · Filippinerna · Frankrike · Guatemala · Guinea-Bissau · Haiti · Honduras · Italien · Kap Verde · Kuba · Mexiko · Moçambique · Moldien · Monaco · Nicaragua · Panama · Paraguay · Peru · Portugal · Rumänien · San Marino · São Tomé och Príncipe · Senegal · Spanien · Uruguay · Venezuela · Östtimorv • rGroup of Seven (G7) (tidigare: G8)MedlemmarFrankrike · Italien · Japan · Kanada · Ryssland (suspenderad medlem) · Storbritannien · Tyskland · USARelateradegrupperingarG5 · G6 · G10 · G20 · G30 Auktoritetsdata • WorldCat • VIAF: 264091107 • LCCN: n79006404 • GND: 4018145-5 • SUDOC: 026378329 • BNF: cb152383070 (data) • BIBSYS: 90292000 • HDS: 003354 • NLA: 35098056 • NDL: 00563689 • NKC: ge129152 • CiNii: DA00567886 • Kulturn: 029e1223-8805-4fc9-af42-c20bdb27523d